Jag sådde några blommor, en för varje vän.
Jag tror att det var fyra, men särskilt minns jag en.
Det blev höst och vinter och blommorna de dog,
men på våren kom de åter, men bara tre stod kvar och log.
Sen kom regnet med moln stora och grå,
nästa gång jag fann dem så var de bara två.
Sen kom solen med allt ljus den har,
plötsligt stod det bara en ensam liten blomma kvar.
Du härdades i solsken, du drunknade i regn,
men en sak är säker; du är en riktig vän.